AMERIKATURNÉN 1925
Redan i november 1922 hade det amerikanska friidrottsförbundet visat intresse för att få över Paavo Nurmi till andra sidan Atlanten. Nurmis studier vid Industriskolan i Helsingfors och träningen inför OS i Paris fördröjde resan med två år. Efter sina framgångar i OS i Paris var Nurmi mer eftertraktad än tidigare bland de amerikanska tävlingsarrangörerna. I november 1924 steg Nurmi tillsammans med sin massör Eino Hakoniemi ombord på fartyget Arcturus mot New York. Resan gick längs den välkända emigrantrutten via Köpenhamn, Hull och Liverpool. Förhållandena ombord var inte särskilt lämpliga för träning. Nurmi själv beskrev i tidningen Työläisurheilijan joulu 1925 sin resa på följande sätt: “Jag tränade ombord varje dag. Eller rättare sagt om nätterna i dålig elektrisk belysning, eftersom jag skämdes för att göra det dagtid och i gryningen vågade jag inte eftersom stewarderna redan hade stigit upp”. Nurmi anlände till New York med fartyget Celtic den 10 december och flera hundra amerikafinländare hade samlats i hamnen för att möta den store löparen. Den officiella mottagningen ägde rum vid stadshuset där New Yorks borgmästare överlämnade nycklarna till staden till den ärade gästen.
CIGARRÖK OCH UPPSTÅNDELSE PÅ INOMHUSBANOR
Den första tiden bodde Nurmi hos sin värd Hugo Qvist, som var ordförande för den amerikafinländska idrottsföreningen FAAC. Han flyttade dock snabbt till utkanten av staden för att undvika journalister och ivriga fans. Nurmi inledde en strikt träning inför den kommande tävlingsturnén: först tränade han utomhus i 2½ vecka och sedan bekantade han sig med inomhusbanorna.
Den första tävlingen ägde rum den 6 januari 1925 vid legendariska Madison Square Garden. Arenan var utsåld och biljetterna gick åt snabbt när nyheten om den finländska stjärnan spred sig. Nurmi höll med om att den elastiska banan på 160 yards (140 m) vid Garden var den snabbaste i Amerika. Luften var fylld av cigarrök och Nurmi fann den stärkande. Programmet för Nurmis första tävling påminde om hans bragder sommaren innan: att springa en engelsk mil och 5000 meter inom loppet av en timme. På den engelska milen tycktes först Amerikas bästa löpare , Joie Ray och Lloyd Hahn, överrumpla finländaren som “till en början inte fann resonansen med banan“, men Nurmi sprang i kapp dem och gick i mål med ett nytt världsrekord på tiden 4.13,5. Starten för 5000 metersloppet försenades något på grund av ivriga fotografer som omgav Nurmi och hans bäste tävlingskumpan Ville Ritola. Ritola höll farten under loppet, men 200 meter före målet drog Nurmi iväg med en obegriplig spurt och klockan stannade på tiden 14.44,6 – ännu ett nytt världsrekord!
EN RESA PÅ ÖVER 50 000 KILOMETER!
Nurmi hade inte tänkt stanna hela vintern i Amerika, men efter hans enastående uppträdande haglade det tävlingserbjudanden från alla håll. Allt som allt sprang Nurmi 55 tävlingar och däremellan flera uppvisningslopp i skolor, vid universitet och soldatkaserner. Det mest ansträngande på hela resan var inte själva tävlandet utan resorna och representationen. På 1920-talet var det nästan ingen som reste med flyg, utan det var tåg eller buss som gällde. Nurmis turné gick från kust till kust, från Boston till San Francisco, och han hann till och med göra ett par resor till Kanada. Allt som allt reste Nurmi över 50 000 kilometer. Eftersom inomhustävlingar började ganska sent och Nurmi var huvudattraktionen, började hans lopp kring midnatt och det var inte förrän inpå småtimmarna som han kom i säng. Med tanke på dessa omständigheter landade Nurmi på ett otroligt slutsaldo: 55 tävlingar (45 inomhus och 10 utomhus), varav 51 segrar, tre andraplaceringar (varav två i handikapptävlingar) och en avbruten tävling på grund av stickningar. Han satte 12 världsrekord inomhus på officiella distanser och många fler i inofficiella grenar. Den sista tävlingen ägde rum den 26 maj i New York på Yankee Stadium. Här förlorade Nurmi 880 yardsloppet till den snabbaste mannen på halvmilen Alan Helffrich – av artighet, hävdade en nyhetsartikel.
VARFÖR VAR NURMI SÅ OMTYCKT I AMERIKA?
Varför har det skrivits och pratats så mycket om Nurmis Amerikaturné? Hur kommer det sig att den tyste och slutne Phantom Finn erövrade Amerikas hjärta på det glada 20-talet, en tid kännetecknad av charleston, jazz och kabaré? Nurmi själv sökte sig inte till offentlighetens ljus; han gav inte en enda intervju under hela sin amerikaresa. Man kan väl förstå varför president Lauri Kristian Relander bjöd in Nurmi och hans mor till Gullranda i Nådendal för att ta emot riddartecknet av I klass av Finlands Vita Ros orden när han återvände till Finland, men varför ville också Förenta staternas president Calvin Coolidge träffa Nurmi?
Mellan januari och mars skrev New York Times över 70 nyhetsartiklar om Nurmi och hans bedrifter, och de mindre tidningarna följde New York Times exempel. Mediehysterin kring Nurmi bidrog säkerligen i hög grad till hans enorma popularitet, vilket Nurmi själv också konstaterade: ”Alla sitter med näsan i en tidning, men de läser bara sportsidorna och slänger sedan tidningen”. När Nurmi vintern 1929 besökte Amerika igen var än en gång uppståndelsen stor, men någon tävlingskarusell som den 1925 blev det inte denna gång. Paavo Nurmi besökte Amerika flera gånger ända till 60-talet och han var alltid en välkommen gäst på kändisfester.
